sunnuntai 22. maaliskuuta 2009

Totuus Afrikasta

Innan Mohammed Momodu kom till yrkesskolan i Jendema skämdes han över sitt förflutna som barnsoldat, men han har lärt sig leva med de grymma minnena och tala öppet om dem.






Husis antaa Afrikasta saman kuvan kuin minä:



- Jag dödade människor och stympade dem. Jag drack blod, jag använde droger, jag rökte marijuana - det var ett grymt liv.

Mohammed Momodu tittar mig rakt in i ögonen när han berättar om sitt forna liv som vicekommendör för en beryktad gerillagrupp i Liberia.

- Hade du kommit i vägen för mig då hade jag dödat dig också.

- I kriget dödade jag utan orsak, bara för att jag hade den makten. Alla var rädda för mig. De flydde så fort de hörde att vi närmade oss.

Mohammed vet inte hur gammal han var när han tvingades med i inbördeskriget som rasade från 1999-2003. Han vet inte heller hur gammal han är nu, men gissar på 18-20 år.

Sin familj vet han inget mer om än att mormor finns på ett flyktingläger nära Jendema, på gränsen mellan Sierra Leone och Liberia.

I Jendema har den forna barnsoldaten hittat hoppet igen. Han hade tur och fick en plats på en yrkesutbildning anpassad för sådana som han - och för andra utstötta ungdomar som krigen i grannländerna Sierra Leone och Liberia har lämnat efter sig. Det finns tusentals och åter tusentals forna barnsoldater, flickor som tvingades bli rebellernas sexslavar, flickor som våldtogs och inte såg någon annan väg att överleva än att bli prostituerade. Många har blivit utstötta, andra har förlorat eller tappat bort hela sin familj. De flesta har aldrig fått gå i skola.

Tror på sig själva igen

För de 150 liberianska och sierraleonska ungdomar som får plats på utbildningen i Digloma Youth Friendly Center varje år finns det hopp, hundratals blir utan plats varje år. Här får de lära sig läsa och skriva, de får hiv- och aidsupplysning och de får ett yrke: snickare, murare, vävare, sömmerska eller tygfärgare. Men viktigast av allt: de återfår tron på sig själva och att de är värda något.

- När jag kom hit kunde jag inte tala om vad som hänt. Men nu gör jag det, säger Mohammed Momodu och tillägger att det inte går en dag när han inte ber Allah om förlåtelse för allt han gjort.

Att göra en tvärvändning var inte lätt för Mohammed. Han hörde om centret i Jendema och beslöt sig för att han ville dit. Men hans kommendör ville inte släppa honom, trots att kriget var slut.

- Han ville ha mig med sig hela tiden. Han älskade mig mest för att jag dödade flest. Men till slut lämnade jag honom. Jag ville välja ett nytt liv.

Men Mohammeds kommendör ringer flera gånger i veckan för att locka honom tillbaka. Vad kommendören sysslar med nu får jag inget direkt svar på. Men att det rör sig stora pengar i det forna livet står klart.

- Jag kan aldrig mera åka tillbaka dit, för då blir jag ond igen. Men ibland tänker jag på hur mycket pengar jag hade då. Nu har jag inga pengar alls.

Behövs mer hjälp

Programkoordinator Anne Kargbo från organisationen RADA (Rehabilitation and Development Agency) säger att de utsatta ungdomarna borde få mycket mera hjälp än de får i dag.

- Det är som en tidsbomb att ha massor av ungdomar utan något att göra.

Organisationen har jobbat i området sedan 2003 då stora mängder flyktingar strömmade över från Liberia till gränstrakterna i Sierra Leone. Ungdomscentret grundades 2006 och stöds av Kyrkans Utlandshjälp med pengar från insamlingen Gemensamt ansvar.

Mitt i all bedrövelse lever ändå hoppet och glädjen. När vi anländer möts vi av en orkester av trummor, och dans och sång som aldrig vill ta slut. Hur än ledarna försöker hyssja och tysta ner gruppen så är det alltid någon som tar upp en ny sång och ytterligare någon annan vill få sin chans att dansa solo framför gruppen. Stora gravida magar under de blåvitrutiga klänningarna hindrar inte flickorna, inte heller spädbarnen som hänger i bärsjal på ryggen.

Grät sig till sömns

För de unga kvinnorna på centret handlar det inte så mycket om att tampas med vad de själva gjort, utan vad andra gjort mot dem. De måste hitta en väg bort från bitterheten och mot att tro på sig själva igen.

- Innan jag kom hit grät jag mig till sömns varje kväll medan jag grubblade över hur jag ska kunna försörja mina fem barn och min sjuka pappa. Jag är lycklig över att vara här, berättar Aminata Kuruma,25.

Hon småler inte en enda gång medan jag talar med henne. Framtiden för barnen på 7, 6, 5, 2 och 1 år oroar henne djupt.

- Ingen av dem har fått gå i skola ännu, för de har ingen far som kan hjälpa dem och jag har inte kunnat betala avgifterna. Jag vill att de ska få det bättre än jag.

Aminata själv hade inte gått en enda dag i skola innan hon började på utbildningen i Jendema. Här har hon fått lära sig väva och nu närmar sig slutexamen. Efter det får hon, precis som alla på centret, ett startpaket med verktyg och dem vill hon använda för att grunda en egen verkstad. För nu har hon äntligen chansen att välja vad hon vill med sitt liv.

Aminata fördes bort från sin hemby av rebellerna en kväll för många år sedan. Hur gammal hon var då vet hon inte men säger att "det var när mina bröst var riktigt små". Hon gavs som sexslav till en av rebellerna, men protesterade när han skulle våldta henne och försökte fly. Till ingen nytta. De grep henne igen.

- Se här, säger hon och drar upp den mörkblå skoluniformskjolen för att visa ett runt och djupt ärr, cirka fem centimeter brett.

- Här körde de in kniven och vred om.

När kriget tog slut hade hon redan tre barn, men rebellsoldaten som var deras far försvann. De två andra barnens pappor har också lämnat henne i sticket.

- Ofta tänker jag på kriget och på att mitt liv inte skulle ha behövt vara så här hårt. Hela min ungdom försvann med rebellerna. Jag är bara 25 år, jag borde få vara ung och vacker, men nu är jag redan gammal.

SANNA KARLSSON, TEXT

sanna.karlsson@hbl.fi


(Lihavoinnit ja kursivoinnit minun.)


Jäämme odottelemaan, että valtionsyyttäjä Mika Illman nostaa syytteen Höblää vastaan "kiihotuksesta kansanryhmää vastaan" eli tosiasioiden kertomisesta.

3 kommenttia:

Markus Jansson kirjoitti...

Kerrohan, Mikko, mikä fetissi sinulla on kopioida kasapäin ruåtsia sisältäviä tekstejä? Oletatko sinä, että suomalainen osaa tai häntä kiinnostaa lukea ruåtsia?

Itse en ainakaan saanut mitään käsitystä siitä, mistä tässäkään kirjoituksessa oli edes kysymys. Edes pieni referaatti suomeksi olisi paikallaan.

savusilakka kirjoitti...

Sivistyssanoja ja vieraita kieliä käyttämällä kirjoittaja osoittaa kuuluvansa oppineistoon tai peräti älymystöön. Referaatteja vaativa lukija taas... no joillekin pitää esittää asiat yksinkeraisemmin, tässä tapauksessa på lättläst svenska, mutta ei kai nyt sentään suomeksi.

Jutussahan kerrotaan afrikkalaisista, jotka värvättiin lapsisotilaiksi, ja jotka kannabishuuruissaan antoivat puukon heilua koska tappaminen oli niin kivaa. Kertoja Mohammed ei tiedä edes omaa ikäänsä, mutta arvelee olevansa 18-20 -vuotias. Ilmeisesti tällä artikkelilla halutaan osoittaa, että tällaista on, kun afrikkalainen kansanluonne manifestoituu.

Tuo juttu ei ole kovin kiinnostava, koska samanlaisia tarinoita on kerrottu monesti ennenkin. Televisiossakin on näytetty aiheesta dokumentteja.

Minua kiinnostivat enemmän sivun laidassa olevat kommentit, joissa Suurpäät ja Alhot ja Viljaset esittelevät näkemyksiään. Minusta nuo lainaukset - tai siis alkuperäiset lausunnot - ovat järkyttäviä.

Arja Alho nyt on höläytellyt suuria viisauksiaan ennenkin ("lait ovat olemassa sen vuoksi, että ihmiset tietäisivät, mikä on oikein ja mikä väärin"), joten hänen kommentissaan ei ole mitään ihmeellistä. Roosin blogijtut olen lukenut jo, ja ne kertovat pakkomielteestä olla jotain mieltä vain siksi, että kuuluu olla tätä mieltä.

Roos kirjoittaa, että "mistä tämä suhteellisuuden tajun puute kumpuaa". Hänen pitäisi esittää kysymys itselleen. Hän ei tajua nykyisen afrikkalais-muhamettilaisen kansainvaelluksen laajuutta ja merkitystä. Ei nyt ole kysymys tavanomaisesta "ainahan ihmisiä on muuttanut" -ilmiöstä vaan ainutkertaisesta tapahtumasta, jossa miljoonia mustia afrikkalaisia siirtyy Europpaan ja yhdistyy vähitellen geneettisesti siihen osaan ihmiskuntaa, josta heidän esi-isänsä eriytyivät satatuhatta (tästä on esitetty erilaisia vuosimääriä, joten luku on vain suuntaa antava) vuotta sitten ihmislajin hajaantuessa eri puolille planeettaa. Nyt tapahtuva muuttoliike ja ihmisten geneettinen sekoittuminen on ainutlaatuinen tapahtuma ihmislajin historiassa.

Monikultturisuuden kannattajat perustelevat näkemystään erilaisuuden ihannoinnilla, vaikka heidän politiikkansa tulee ajan oloon poistamaan kaiken erilaisuuden. Muutaman sadan vuoden kuluttua ei ole enää eurooppalaisia sanan nykyisessä merkityksessä joitakin pieniä rippeitä ehkä lukuun ottamatta, vaan Euroopan asuttavat vaaleanruskeat, mahdollisesti suurelta osin islamilaiset "eurafrikkalaiset". Kehitys, johon luonnolta meni satatuhatta vuotta, mitätöidään muutamassa vuosisadassa.

Ei tätä asiaa tarvitse nähdä "rasistisessa" valossa. En kirjoittanut edellä, että jokin ihmisryhmä on geneettisesti parempi tai huonompi kuin toinen, tai että jotain ihmisryhmää pitäisi syrjiä. Kirjoitan vain siitä, että luonnon monimuoitoisuuden säilymistä pitäisi vaalia myös ihmislajin kohdalla.

Se on todellista kulttuurien rikkautta, että maapallolla on mustia afrikkalaisia ja valkoisia eurooppalaisia ja tummia intialaisia ja mustatukkasia kiinalaisia omine tapoineen ja kulttuureineen. Eri ihmiset ja eri kulttuurit yhdeksi mössöksi sotkeva massamuutto ei merkitse kulttuurien rikastamista vaan niiden köyhdyttämistä.

Mikko Ellilä kirjoitti...

Haluaisitko liittyä tähän blogiin ja julkaista tuon kirjoituksesi uudestaan omana blogipostauksenasi?

Tällä tavoin tuo analyysisi Roosista ym. monikulttuurisuuden kannattajista saisi enemmän näkyvyyttä eikä hautautuisi tänne kommenttiosastoon?