Länsi vs. itä heraldiikan valossa

(Lihavoinnit ja kursivoinnit M.E.)

Kari Tarkiainen: Öst och väst i heraldikens spegel

SvD, 1998-01-03

Heraldiken är en konstart, som av många upplevs som en sällsynt hobby, idkad av officiella statsheraldiker och äldre gentlemän av mera bördsstolt typ. I en värld där den grafiska formgivningen präglas av abstrakta logotyper eller firmamärken med tonvikt på mer eller mindre konstnärligt utformade förkortningar, bokstavskombinationer eller övriga visuella signaler ter sig den klassiska vapenbundna heraldiken onekligen som en gammaldags företeelse. Men i formgivningens värld är det gamla inte i sig sämre än det nya. Just genom att sköldemärken alltid är tecknade valspråk kan heraldiken när den är som bäst föra vidare historiens budskap på ett mera slagkraftigt sätt än långa verbala utläggningar. Utöver att vara finkultur och konst är heraldiken också ett studieobjekt, visserligen bara för en handfull forskare världen över. Vetenskapligt kan den avslöja intressanta idéhistoriska sammanhang, när en kännare får förklara varför man har ritat vad och hur. Ett exempel på detta är debatten om det svenska tre kronorsvapnet, ett viktigt ämne även när det gäller nordismens förhistoria.

På mitt bord ligger två mycket gedigna band på tillsammans omkring ett tusen sidor med hundratals bilder, bland dem ett antal vältryckta färgbilder. Verket bär den något komplicerade titeln ''Muschoviten . . . Turcken icke olijk''. Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova (Jyväskylä Studies in the Arts 55. Jyväskylä, FM 350:-). Författaren är Leif Tengström, välkänd både bland konsthistoriker och inom den finska minoriteten i Stockholm, där han har verkat i Finska kyrkans kyrkoråd och som styrelseordförande för den finska skolan vid Fridhemsplan. Boken är något så sällsynt som en doktorsavhandling i heraldik, mig veterligen den första i sitt slag i Finland. Tengströms avhandling granskades vid universitetet i Jyväskylä och fick vid disputationen de amplaste lovorden av opponenten, professorn i konsthistoria vid Åbo akademi Bo Ossian Lindberg.

Vad fick Tengström att ägna så massiv forskarmöda åt ett sådant sällsynt ämne som öst-västkonfliktens reflexer i den svenska vapenkonsten, låt vara mot en mycket brett tecknad europeisk bakgrund? Författaren förklarar i sin inledning, att han länge hade irriterats av det faktum att medan den finska bastuns medicinska effekter har behandlats i omkring 500 studier, av vilka elva är doktorsavhandlingar, har nationens heraldiska symbol, det finska lejonvapnet, inte alls beskrivits i någon vetenskaplig forskning värd namnet. Är det bara kroppskultur och hälsa som den finska forskningspolitiken vill veta av, frågar han sig. Detta är kanske inte hela sanningen, ty den första impulsen till Tengströms studie tycks ha legat på ett annat plan, i kontroversen med historieprofessor Matti Klinges resonemang kring sabelsymboliken i Finlands riksvapen, publicerat i boken ''Finlands blåvita färger'' 1981.

Finlands kroksabel, rysk eller turkisk

Den idérike lärdomshistorikern Klinge hävdade i denna studie mera i förbifarten, att det vapen som det finska lejonet trampar på med sina baktassar inte alls är en ryssesabel och symbol för det urgamla rysshatet, utan en turkisk kroksabel och sålunda mera en reflex av en allmäneuropeisk fasa inför det framryckande ottomanska imperiet. Detta fick Tengström att protestera i ett genmäle publicerat i Finskt Museum. Vid läsning av Leif Tengströms avhandling kan man finna, att hans dåtida uppfattning i hög grad nyanserats i takt med ett djupare studium av ämnet. Inte så, att Finlands lejon, som svänger ett rakt västerländskt svärd i framtassarna och trampar på den ryska kroksabeln med baktassarna, enligt honom skulle symbolisera något annat än Johan III:s strid med Ivan den Förskräcklige, utan mera genom iakttagelsen, att denna symbolbild hör hemma hos ett väldigt panorama av ikonografiska framställningar, som alla förhärligar väst framom öst. ''Muskoviten, Turken icke olik'' är en replik hämtad ur Gustav Vasas mun och som citatet säger satte man i väst, från medeltiden då heraldiken föddes till slutet av den tidigmoderna epoken, likhetstecken mellan de båda storrikena i öster. Leif Tengströms perspektiv på sitt ämne är långt och ungefär till hälften hämtat ur skriftliga källor, till hälften från bildernas värld. Författaren tar upp till behandling ett antal symboler, alla vapen, som signalerar västlig eller östlig tillhörighet. De är: det raka svärdet (i motsats till kroksabeln), armborstet (i motsats till skyterbågen) och harnesken (i motsats till ringbrynjan). Dessutom behandlas ett antal pilar, hjälmar och annat, dubbelörnar och gotiska lejon, som hör antingen till den ena eller den andra kultursfären. ''Korstågens och korstågsandans stridslurar hörs igenom som en kraftig grundton för alla dessa heraldiska vapen. Denna heraldik har tillkommit i samma tonart som den västerländska kristenhetens främlingskap inför såväl den grekisk-ortodoxa kristenheten som den muslimska världen, vilka ofta både avsiktligt och oavsiktligt buntades ihop'', skriver Tengström.

Heraldisk symbolik och gamla citat

Det är sålunda en både krigs- och propagandaspäckad heraldik, som rullas upp i Tengströms avhandling. Men vapenskramlet mellan väst och öst inskränker sig i boken inte bara till bilder, utan författaren har också fångat in en väldig mängd citat ur mest skilda källor, som tar upp samma tema. En analys av retoriken i sitt sammanhang utgör det andra källmaterialet i avhandlingen. Tengström har valt att studera och framlägga den mentalhistoriska bakgrunden för heraldiska teman genom att, utgående från det klassiska antika barbarbegreppet, utreda hur dess olika komponenter har klistrats på ryssar och deras härskare genom tiderna. Ord yttrade om skyter och perser, dessa Asiens folk, under den grekiska kulturens blomstring alltifrån Herodotos, har levt vidare långt in på 1500- och 1600-talen, till författarens egentliga domäner. Den nästan genialt genomförda kombinationen av illustrationer och verbala kvarlevor gör Tengströms avhandling ytterst intressant för alla, som vill sätta sig in i öst-västrelationernas kulturhistoriska bakgrund. Men Tengström har inte gjort det lätt för sin läsekrets genom sin grundliga framställningsmetod, som bygger på överlånga citat på olika originalspråk.

En imponerande notapparat

Avhandlingens notapparat, som till en stor del hänvisar just till dessa citat, omfattar inte färre än 4 300 fotnoter, och den tätt tryckta käll- och litteraturförteckningens omfattning är över hundra sidor. Läsaren förutsätts kunna alla de västeuropeiska språken med tonvikt på latin, lågtyska, holländska och gammalsvenska (medan grekiska och ryska i regel framträder i engelsk översättning!) samt orka läsa genom ymnigt flödande textavsnitt där långt ifrån allting hör strikt till temat. Tengströms historiska hantverk gör att avhandlingen delvis liknar en källutgåva; något hädiskt kommer man att tänka på Samuel von Pufendorf, Johannes Widekindi och övriga stormaktstidens svenska historiografer, som radade upp sina källor när de skrev om Sveriges kungar och krig.

Elegant presentation av lärdomen

Detta särdrag i framställningen - orsaken till avhandlingens elefantiasis - bör dock inte skymma det faktum, att frågeställningen, metoden, akribin i övrigt och Tengströms egna kvickt formulerade resonerande textavsnitt gör boken vetenskapligt mycket njutbar. En stor mängd halvt glömda fiktioner dammas av, sätts in i sitt sammanhang och presenteras med en elegant lärdom. I synnerhet gäller detta sabeln, det finska lejonets gungande underrede, vars förekomst utreds från målningarna på attiska vaser från 400-talet f Kr över Igorkvädet till avbildningarna av Erik XIV:s harnesk och Rubens målningar. Framställningen kulminerar i analysen av Storfurstendömet Finlands vapen, som Tengström dels omdaterar, dels förklarar på ett helt nytt sätt. Vapnets förebild var en stenrelief på Stockholms slotts innergård, som Johan III omkring 1578 hade satt upp och som föreställde det götiska lejonet med Tre Kronor på sin sköld fäktande med en drake och trampande en ryssemössa under sina baktassar. Under avbildningen stod orden Tandem bona Causa Triumphat (den goda saken segrar till slut) inhuggna i sten. Kungen lät slussa ryska sändebud och förhandlare till slottet förbi denna relief ''Ryssen till vanheder'' som det står i källorna. Jämfört med denna politiska skymf är budskapet i Finlands vapen enligt Tengström ''en mild västanfläkt''.

Finlands rosor från Vadstena kloster

Även de övriga detaljerna i Finlands vapen förklaras i avhandlingen på ett nytt sätt: de nio heraldiska rosorna tolkar Tengström som en reminiscens av Rosenkransmadonnan, dyrkad framför allt i Vadstena kloster medan storfurstendömets krona skulle vara en litauisk Jagellokrona. Dessa enskildheter tål måhända att diskuteras ytterligare, men de öppnar onekligen ett överraskande perspektiv mot det katolska Europa, intressant i dessa dagar av en ny finsk kontinentfeber. Som det finska statsvapnets främste arkitekt framträder i Tengströms avhandling - om än vagt - självaste generalsekreteraren i jesuitorden, Antonio Possevino. Hur det än förhåller sig med detta, står det kända 1500-talsexemplaret av Finlands vapen, skapat av bildhuggaren Willem Boy till Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka, i särklass i fråga om heraldisk elegans och skönhet. Ett annat östattribut, skyterbågen, lever i Tengströms framställning ett ytterst segt liv i ikonografin från antikens Salamis till Gustav Vasas och Johan III:s Savolax. Landskapet Savolax vapen föreställer en hotbild - den spända, skjutklara ryssebågen mot en svart bakgrund - och symboliserar som sinnebilden för Asien den fruktan som ständigt lurar vid östgränsen. Denna tolkning har givetvis numera helt försvunnit ur det allmänna medvetandet, och vi ser i Savolax vapen bara en så levande komposition, att man nästan tror sig höra klangen av en pil som lämnar sin båge, såsom en heraldiker har sagt.

Det är sålunda en på många sätt fantasieggande och tung avhandling som Leif Tengström har presterat under decennielång forskarmöda. Boken passar dåligt i sällskap med många nutida doktorsavhandlingar, där ett lätt teoribygge och ytliga problemställningar är huvudsaken. Den är ett lärdomsprov i ordets egentliga betydelse, byggt på ett gigantiskt arbete i bibliotek och arkiv, och töms inte genom en hastig genomläsning. ''Muschoviten . . . Turcken icke olijk'' är en idéhistorisk guldgruva av det bestående slaget, där ännu många av forskare kommer att göra sina fynd.